< Back to gallery

 

"I really did fucker."

(Svensk text nedan)


The traces of people tell us what it is like. What it was like. What it will be like.

In May 2007 I flew from New York to Memphis. I was assigned a three day Sonic magazine shoot in Oxford, Mississippi, with the rock band – aswell as my fellow Swedes – The Hives. The journalist Håkan Steen picked me up in a rental car at Memphis International Airport.

A couple of miles south on Route 55 my mobile phone stops working. We find our way to a T-Mobile store in Southaven, in the outer Memphis area.

The store owner slash technician states that my phone is completely dead. My heart races. But the guy has a few spare parts, since he a while ago had disassembled a phone of the same model. So he replaces the circuit board in my phone. And – it works.

We're back on Route 55, and I browse through my phone. I realise there are a lot of text messages in my inbox, that I don't recognize.

I must have inherited them from the former owner of the circuit board.

They were not meant for me. These are messages that Someone Else has recieved to his or her inbox.

For five years I treasured this glimpse of Someone Else's life before I put it in front of my camera. Someone in the Memphis area, who once had the same phone model and the same phone operator as me. Someone with other friends, and with a completely different life.

The project recieved an Honorable Mention in International Photography Awards 2012, category "Fine Art: Still Life".

 

Download publicity photo

< Back to gallery

 

Svensk text:

Spåren av människor berättar hur det är. Hur det var. Hur det kommer bli.

Maj 2007 flög jag från New York till Memphis. Jag hade ett 3-dagars fotouppdrag för Sonic magazine i Oxford, Mississippi, med rockbandet – tillika mina fellow svenskar – The Hives. Journalisten Håkan Steen plockade upp mig på Memphis International Airport.

Några kilometer söderut på Route 55 slutar min mobiltelefon att fungera. Vi letar oss fram till en T-Mobile-butik i Southaven, i utkanten av Memphis.

Butiksinnehavaren/teknikern konstaterar att min telefon är stendöd. Mitt hjärta rusar. Men killen tar fram några reservdelar som han råkar ha, eftersom han för ett tag sedan plockat isär en telefon av samma modell. Så han ersätter kretskortet – inte sim-kortet – i min telefon. Och – den fungerar.

Vi är tillbaka i bilen, tillbaka på Route 55, och jag tittar igenom min telefon. Jag inser att det i min Inbox nu finns en mängd sms som jag inte känner igen.

Jag måste ha ärvt dem från den tidigare ägaren av kretskortet.

De var inte avsedda för mig. Det är sms som har skickats till Någon Annan.

I fem år bevarade jag den här glimten av Någon Annans liv innan jag placerade den framför min kamera. Någon i Memphisområdet, som en gång hade samma telefonmodell och telefonbolag som jag. Någon med andra vänner, ett helt annat liv.